Pentagon
Minnena slår över mig som en enorm våg. Jag blir svag i kroppen och mina ögon fylls med tårar.
Så många gånger man inte inser hur mycket saker betyder försen dom försvinner..
Jag minns den första gången jag såg dig. Du stod i stallet hos min dag mamma. Jag var nog bara runt 4 år, Du sträckte ut ditt lilla huvud över boxkanten för att se vem som kom in i stallet. Jag sträckte ut min lilla hand och smekte dig på mulen. Du fnyste och backa undan. Du var ung rastlös, bort glömd och proppfull med energi. Ingen hade tid eller ork att ta dig under sina vingar och göra något med dig.
All din livsglädje började sakta förvandlas till fula ovanor och otyg. Alla som sattes på din rygg kasta du med lätt het av till höger och vänster. Du var precis som jag så full av liv, så vild, så busig, så orädd och med en enormt stark vilja.
Jag minns en gång malin skulle få rida dig på ridbanan. Hon var bara runt 3 år. Inger min dag mamma gick bredvid och ledde er. Först försökte du bocka av Malin och sticka iväg men inger höll fast så det fungerade inte. Så du kom med en ny plan.
Du släpade dig in till mitten av ridbanan för att där lägga dig ner och rulla dig, med sadel och malin på ryggen. En nöjd Peppe och en sandig och tårögd malin blev resultatet. Men Malins ridtur var inte över en, Hon hoppade upp igen. Men den här gången lyckades inte Inger hålla honom. Och han kastade sig i väg i rasande fart upp för den lilla slänten vid ridbanan. Med en 3årig livrädd Malin på ryggen som snart tappade balansen. Hon föll och slog i ryggen i en trä rot. Pentagon skenade i väg och lät sig inte fångas på ett bra tag.
Kommer i håg bland dom första gångerna jag satt på din rygg, du gjorde som vanligt allt du kunde för att få av din ryttare med dina bocksprång, men du kunde inte skrämma mig. Du hade mött din överman.
Jag lyckades vinna din kärlek tillit och respekt. Du hittade lugnet hos mig, precis som jag hos dig. Du blev min trygghet, min barndoms kärlek och min bästa vän.
Efter att åren gått hade jag en ponny som gick igenom eld för mig. Tillsammans var vi oslagbara. På din rygg var jag alltid vara trygg. Jag kunde varje steg du tog. I varje rörelse var vi ett. Du litade på mig blint. Så många minnen, så mycket kärlek, så många tårar, så mycket skratt, så mycket slit och så mycket glädje har du gett mitt liv. Jag hoppas nu att jag fatta det rätta beslutet att låta dig gå, Och skänka kärlek och glädje i en annan liten flickas liv. Jag hoppas och vet att du kommer ta hand om henne så som du tagit hand om mig, och att allt jag lärt dig kommer att gå vidare till den här lilla flickan.
Jag är så stolt över dig min stjärna!
Utan dig hade jag aldrig varit den jag är i dag..
TACK MIN KÄRA LILLA PONNY TACK! TACK! TACK!
